Önskar att du skulle förstå någon gång.....

Någon dag kommer du att förstå... Men det kan man i alla fall hoppas... Du ger dig inte va? Allt måste bli som du vill? Även när det gäller att förstöra två liv? Min pappa är underbar. Men nu känner jag att han kanske aldrig igen kommer vara i mitt liv... Han inser inte vad han gör... Hur mycket han sårar oss... Hur djupa ärr vi har... Allt som händer just nu river upp både gamla och nya sår... Ska vi behöva leva med att inte ha våran pappa? Vi har en bonus pappa som älskar oss och vi älskar honom... Men våran egen pappa är fortfarande våran egen pappa... Kan jag få kanske ett uns av kärlek från honom igen? Eller är allt borta? Poof. Bara så där. Borta med vinden... Allt flyger iväg... Som aska när ett hus brunnit ner till grunden... Som när elden slocknar och vinden river tag i det som finns kvar... Nu är allt borta... Allt hopp... All kärlek... Jag vill ha dig nära igen... Jag vill att ditt hjärta och dina ögon öppnas till den bittra sanningen... Att du förlorar ditt eget kött och blod... Att dem som håller dig kär saknar dig... Jag vill bara att du ska veta hur mycket plats du tar i mitt hjärta... Hur mycket du egentligen betyder för mig. "När jag säger att jag älskar dig är det inte av en vana eller för att starta en konversation. Jag säger det för att tack vara dig finns jag... Tack".


Someday you will understand ... But one can at least hope ... You do not give up, right? Everything must be as you want? Even when it comes to destroy two lives? My dad is wonderful. But now I feel that he might never again will be in my life ... He does not realize what he is doing ... How much he hurt us ... How deep scars we have ... All that is happening right now unravels, both old and new wounds ... Do we have to live with not having our dad? We have a bonus dad who loves us and we love him ... But our own father is still our own father ... Can I get maybe an ounce of love from him again? Or is all gone? Poof. Just like that. Gone with the wind ... Everything flies ... As ashes when a house burned to the ground ... Like when the fire dies down and the wind tearing hold of what's left ... Now everything is gone ... All hope ... All the love ... I want you close again ... I want your heart and your eyes opened to the bitter truth ... That you are losing your own flesh and blood ... To those who keep you dear misses you ... I just want you to know how much space you take in my heart ... How much you really mean to me. "When I say I love you, it is not out of a habit or to start a conversation., I say it because thanks to you, I exist... Thank you."

Så händer det igen :(

Då kan man nu undra om man verkligen vill ha med någon att göra när man varje gång har en ursäkt till varför man inte kan komma...
Kan det vara så att man helt plötsligt har insett att ens barn inte betyder något?
 Att det i själva verket plötsligt inte är sina egna barn?
 Utan en total främling barn?
 Att andras barn är mycket mer viktigare än ens egna?
Hur många frågor och tankar kan man egentligen få in här?
 Kan man känna sig övergiven och ensam när man i själva verket har en mamma som älskar en och en bonus pappa som också älskar en?
 Men vad händer om man vill ha sin riktiga pappa?
Vad händer om man vill bli älskad av sin pappa?
  Jag vill i alla fall ha kvar min pappa. Jag vill bli älskad av honom och jag vill att han visar det...
 Men det kanske är för mycket begärt?
 Om man vill ha en pappa som älskar en och vill ha någon utöver mamma och bonus pappa som är där... Om man vill att han ska vara med då man slutar nian... Kanske hade jag mått mycket bättre om han ville vara en del i mitt liv... Jag kanske inte visar det så mycket men jag saknar honom... Jag lyckas dölja mina innersta tankar och känslor men blir bara mer och mer ledsen... Jag känner mig övergiven... Ensam... Svag... Allt jag just nu bara önskar är att få honom tillbaka... Att få veta att han innerst inne älskar mig... Att veta om hans barn är viktiga för honom...